BKO

Förra lördagen var vi på konsert med Bo Kaspers. Ledsnare och vemodigare än förra gången (då de fullkomligt höll på att spricka av glädje på scen), men det är ju liksom så det är, det här som kallas livet. Fyra skilsmässor och en förlorad brorsa märks absolut på nya skivan, men jag tycker det är fint att kunna förmedla det i sin musik. Och där halvvägs genom de två timmarna någonstans så vände det, för det är ju också så det oftast är, att det vänder. Hur som helst tror jag inte att vi någonsin kommer att göra slut, jag och BKO. Jag & BKO = BFF.